Minnen av Atlantis reflekterar över perception, mytologi och nödvändigheten av att se verkligheten från flera perspektiv. Genom att dra på det symboliska språket från förlorade civilisationer, inbjuder målningen till en omprövning av vad som ligger under ytan av den synliga världen.

Atlantis framstår inte som en historisk plats, utan som en metafor - en påminnelse om att kunskap, minne och sanning ofta existerar bortom omedelbar igenkänning. Genom att engagera sig med myten som en form av kollektivt minne föreslår verket att det omöjliga kanske bara är en fråga om perspektiv, och att förståelsen av det förflutna kan öppna nya sätt att föreställa sig framtiden.